Elegi...
Lars Winnerbäcks skiva "Vatten under broarna" gick på stereon. Låt tre för att vara exakt. Elegi. Både "Elegi" och Lars Winnerbäck hade varit mina vänner under en längre tid. En kamrat redan i högstadiets ensamma och kala korridorer. En kompis under tysta fredagkvällar i ett regnigt Sverige. En vän som aldrig svek mig. Men denna dag i slutet av augusti 2008 var det annorlunda. Både Winnerbäck och Elegi talade till mig på ett annat vis, denna dag var det annorlunda. Jag var lycklig. Jag var förbannat jävla lycklig.
Det har gått lång tid sedan denna dag i augusti 2008 men jag minns den likväl. Mycket har hänt i världen. Mycket har hänt med mig. Jag är inte samma person idag på gott och ont. Mest på gott. Och hela tiden fortsätter världen att utvecklas. Liksom jag. Och jag älskar det!
Ett brev från längesedan...
Jag fick ett brev som jag skrev till mig själv i slutet av gymnasiet. Det är långt och ni orkar nog inte läsa det... men likväl kommer det här:
"Den 24 april 2008
Hej Emil!
Kommer du ihåg mig, den du var när du gick sista året i gymnasiet med bara 1½ månad kvar till studenten? Nu sitter jag och tänker på vad det blivit av dig, lever du ens? Man kan ju aldrig riktigt veta och som man brukar säga: ”Herrens vägar äro outgrundliga”. Till i höst har jag sökt ett otaligt antal utbildningar på olika universitet, kom jag in på något av dessa? Fortsatte jag? ”Shit” vad mycket jag skulle vilja fråga dig egentligen men vem vet när jag egentligen får svar? Jag tippar på 2012.
Nog med frågor till dig och tillbaka till den första meningen; kommer du ihåg mig? Jag var den där lagom säkra men lite blyga killen som vid vissa tillfällen hade riktigt dåligt självförtroende men som trots det levde sitt liv bakom alla sina masker och förklädnader. Tyvärr kan jag inte ens svara på vem jag egentligen är just nu för det vet jag inte än, det mest troliga är att du vet detta bättre än vad jag gör. Så har det alltid sett ut i mitt liv, inte förrän senare när jag blickar tillbaka är det jag får insikt om vem jag var.
Jag funderar mycket också som du kanske märker. Mycket på frågor som aldrig har ett svar. Som Lars Winnerbäck så träffsäkert sjöng: ”Jag försöker hitta en bra paroll, någonting att tro på någonting som tar mig upp en bit över noll”. Det är dock svårt, för vad finns egentligen att tro på nuförtiden? Varje dag läser man tidningar så subjektiva att den ena sidan framställs vackrare än den andra, så falska att hela befolkningar går på det som skrivs. Vad hjälper egentligen mina åsikter och mina tankar?
Ibland känns det som att jag är helt ensam med att tycka såhär, och förvisso stämmer inte detta men det känns så. Vad ser jag som de flesta andra missar? Vad finns i mitt liv som gör att det är så? Ska jag vara ärlig tror jag att det handlar om insikt. En förmåga att se på saker och ting ur en vidare synvinkel än vad många andra jag känner gör. Men om detta är en bra eller dålig egenskap låter jag vara osagt. Om det är en självgod eller självkritisk tanke är oväsentligt… jag konstaterar bara att det ibland känns som att det är så.
I skolan går det fint nu sista tiden. Det är självklart en del jobb men vad gör man inte, så är det ju vart man än är. Kärleken är lugn den med, som Kent sjunger; ”kärleken väntar” men det gör mig inte särskilt mycket just nu, det finns så mycket annat som förgyller min vardag på andra vis. Hur är det med mina vänner då, undrar du kanske? De tänker jag inte nämna för jag vet att du kommer ihåg de som är värda att minnas. De andra får leva på i sin stilla ro och jag hoppas att livet behandlat dem väl. Gällandes de du kommer ihåg med glädje tycker jag att du ska ta kontakt med dem. Det är viktigt att hålla fast vid bra saker vet du, något jag tyvärr ofta glömmer vilket du kanske minns? Jag hoppas för övrigt att du har kontakt med några av vännerna, men man vet aldrig, livet förändras.
Jag funderar på om jag ska skriva mer eller lämna resten till dig i framtiden. Jag har mycket att skriva men kanske inte orken, och jag vill ju ogärna tråka ut mig själv med en massa dravel. Jag förstår att du helst skulle vilja se en självbiografi över allting men känner jag dig rätt har du redan nästan skrivit en, i alla fall i dina tankar.
Jag väljer att avsluta här och kom ihåg nu Emil att behandla de du tycker om med kärlek och de du inte gillar med vänskap, det kommer man långt med. Tro på kärleken men inse att inget, inte ens den, varar för evigt. Var inte rädd för döden ty det är att frukta det okända. Vi intelligenta människor fruktar inte det okända, men vi har däremot respekt för det. Och hälsa alla mina gamla vänner nu!
Din kära vän
Emil Öberg"
En öppen bok?
Den här bloggen har alltid handlat om känslan. Känslor. Känsla. Om tankar, ofta kryptiska, inte sällan svårtydda. Men det är sån jag är. En stängd bok som alltid låter dig läsa baksidan och ibland även första kapitlet. Sen tar det nästan alltid slut. Sen räcker det. Just nu är boken stängd, framförallt för er. Jag ber om ursäkt men sån är jag...

Kärleken och livet
Jag såg en film häromdagen. En film om kärlek. Ett älskande par. Lycka. Tillfälligheter som leder till något större. Klichéer. Saknad. Smärta. Men ett lyckligt slut. Det är alltid så på film. Sluten blir lyckliga och de goda vinner. Långt ifrån verkligheten är alla lyckliga.
Egentligen är kärleken rå, kall och hård. Att få ett nej är som en smäll på käften. Att bli illa behandlad av den man älskar är som en kniv i hjärtat. Att gråta över någon som man tror betyder allt är en aldrig sinande flod av tårar. Tills en dag då allt förändras. Då glädjen kommer tillbaka. Då slutet återigen ser ut att bli lyckligt. Då filmen spelas upp igen. Så går det runt. Livet och kärleken.
Man är alltid ensam men aldrig ensam när man är förälskad. Men det var längesen nu!

All you need is love
Men jag försökte...

Gästinlägg by Skirken
Rosor och tulpaner...
Jag brukar tro att kärleken är en blommas skott. Ibland dör skottet innan blommans ens har börjat växa upp ur jorden, ibland blir det en knopp av det och ibland blommar skottet ut. Då och då sprider den till och med sina frön i vinden, blomman. Den vackraste av stunder kan då skapas.
Ibland används tulpaner som sätts i en vas, där bukett efter bukett vissnar varpå nya tulpaner ställs i vasen. Ibland sår man. Planterar rosenbusken, som i den bördiga jorden får växa till liv och bli större. Men att så kräver underhåll. Att få en rosenbuske att växa kräver omsorg, försiktighet, vatten, liv och kärlek. Att ha ett par tulpaner i en vas kräver ingenting mer än lite vatten och en vas. Det är enkelt att köpa tulpaner, men i längden blir de monotona. En växande rosenbuske däremot, kan i all sin prakt, skänka dig en glädje större än själva livet.
Det är ofta lätt att glömma. Det är samtidigt kärlekens små under.

Nu grönskar det...

...
Du dansa tills du föll omkull
Tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
Och aldrig så ensam som när morgonen kom
Du levde av dikt och dog av demoner
Och dränkte din oro i drömmar och rom
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Bland skvaller och sånger och kyssar och smek
Var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Slapp du se nõr din svartklädde tjänare kom
Vanilj och kanel och en rosenkrans
Ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
Och rymden som fylls av kvinnornas sång
En clown i mina kläder...
Det står en clown i mina kläder, svär att allting är okej, Han låtsas solig i alla väder, och lever lycklig utan dig, Han är den siste hem från krogen och har som oftast druckit mest, han är sin livslögn evigt trogen, och tror att livet är en fest
Våren
Våren har lagt sin värmande arm över skånes axlar. Med sina kraftfulla händer smeker den våra kinder och skapar återigen liv, lust och glädje i växter, grödor, djur och människor. Växtkraften är enorm och efter bara några få soltimmar märks skillnad. Det ger hopp. Hopp om framtiden. Hopp om förändring. Hopp om frihet.
Jag minns än idag de tidiga vårdagarna under min barndoms glada tid. Jag minns havet av vitsippor vid vår brevlåda. Jag minns solens vårstrålar som gned sig mot mina kalla kinder och värmde mig ända in i själen. Jag minns när gullvivorna och liljekonvaljerna börjat blomma. Och jag minns att jag tyckte det var vackert.
Fåglarna sjunger utanför mitt fönster. Jag brukar kalla dem för naturens symfoniorkester; den vackraste av musik. Det må vara osammanhängande, ibland till och med rörigt, men det är naturens ljud, ett naturligt ljud. Det är på riktigt, utan noter, utan någon som säger åt dem att göra si och att göra så. Det är direkt från hjärtat och säg mig vänner; vad kan vara vackrare än det som kommer direkt ifrån hjärtat?

Besvikelse...
Framåt...
Ibland ser jag mig själv som småbarnspappan som funnit min inre frid. Som har hittat huset jag trivs i, frun jag älskar, arbetet jag utvecklas på. Den lagom framgångsrika medelklasspappan som går på föräldramöten, tränar fotbollslaget och däremellan hinner göra allt man ska göra.
Ibland ser jag mig själv som ensam. Han som bor flott, arbetar mycket, tjänar bra med pengar, men som är helt jävla ensam. Hans vänner har familjer, hans tjejer är tillfälliga, hans nöjen är bristfälliga.
Vem vet vad som sker? Vem vet egentligen hur livet behandlar en? Ingen kan svara på vad tiden tillslut förtäljer. Men jag tror inte man ska se sig själv så mkt. Man ska inte tänka sönder någonting. Inte analysera något som är tomt.
Allt löser sig i slutändan. Då står vi där med facit i hand och ser tillbaka på vad vi drömde om. Det ska bli spännande att se hur fel jag haft!

The Future...
Frågor, frågor, frågor. Frågor som bara tiden kan besvara. Funderingar som inte leder någonvart annat än till fler funderingar. Drömmar som bara går åt ett håll.
Men ibland är det skönt. Skönt att drömma sig bort. Skönt att tänka på vem man är på väg att bli. Skönt att ändra på den personen!










