emilo

Jag fick ett brev som jag skrev till mig själv i slutet av gymnasiet. Det är långt och ni orkar nog inte läsa det... men likväl kommer det här:

"Den 24 april 2008

Hej Emil!

Kommer du ihåg mig, den du var när du gick sista året i gymnasiet med bara 1½ månad kvar till studenten? Nu sitter jag och tänker på vad det blivit av dig, lever du ens? Man kan ju aldrig riktigt veta och som man brukar säga: ”Herrens vägar äro outgrundliga”. Till i höst har jag sökt ett otaligt antal utbildningar på olika universitet, kom jag in på något av dessa? Fortsatte jag? ”Shit” vad mycket jag skulle vilja fråga dig egentligen men vem vet när jag egentligen får svar? Jag tippar på 2012.

Nog med frågor till dig och tillbaka till den första meningen; kommer du ihåg mig? Jag var den där lagom säkra men lite blyga killen som vid vissa tillfällen hade riktigt dåligt självförtroende men som trots det levde sitt liv bakom alla sina masker och förklädnader. Tyvärr kan jag inte ens svara på vem jag egentligen är just nu för det vet jag inte än, det mest troliga är att du vet detta bättre än vad jag gör. Så har det alltid sett ut i mitt liv, inte förrän senare när jag blickar tillbaka är det jag får insikt om vem jag var.

Jag funderar mycket också som du kanske märker. Mycket på frågor som aldrig har ett svar. Som Lars Winnerbäck så träffsäkert sjöng: ”Jag försöker hitta en bra paroll, någonting att tro på någonting som tar mig upp en bit över noll”. Det är dock svårt, för vad finns egentligen att tro på nuförtiden? Varje dag läser man tidningar så subjektiva att den ena sidan framställs vackrare än den andra, så falska att hela befolkningar går på det som skrivs. Vad hjälper egentligen mina åsikter och mina tankar?

Ibland känns det som att jag är helt ensam med att tycka såhär, och förvisso stämmer inte detta men det känns så. Vad ser jag som de flesta andra missar? Vad finns i mitt liv som gör att det är så? Ska jag vara ärlig tror jag att det handlar om insikt. En förmåga att se på saker och ting ur en vidare synvinkel än vad många andra jag känner gör. Men om detta är en bra eller dålig egenskap låter jag vara osagt. Om det är en självgod eller självkritisk tanke är oväsentligt… jag konstaterar bara att det ibland känns som att det är så.

I skolan går det fint nu sista tiden. Det är självklart en del jobb men vad gör man inte, så är det ju vart man än är. Kärleken är lugn den med, som Kent sjunger; ”kärleken väntar” men det gör mig inte särskilt mycket just nu, det finns så mycket annat som förgyller min vardag på andra vis. Hur är det med mina vänner då, undrar du kanske? De tänker jag inte nämna för jag vet att du kommer ihåg de som är värda att minnas. De andra får leva på i sin stilla ro och jag hoppas att livet behandlat dem väl. Gällandes de du kommer ihåg med glädje tycker jag att du ska ta kontakt med dem. Det är viktigt att hålla fast vid bra saker vet du, något jag tyvärr ofta glömmer vilket du kanske minns? Jag hoppas för övrigt att du har kontakt med några av vännerna, men man vet aldrig, livet förändras.

Jag funderar på om jag ska skriva mer eller lämna resten till dig i framtiden. Jag har mycket att skriva men kanske inte orken, och jag vill ju ogärna tråka ut mig själv med en massa dravel. Jag förstår att du helst skulle vilja se en självbiografi över allting men känner jag dig rätt har du redan nästan skrivit en, i alla fall i dina tankar.

Jag väljer att avsluta här och kom ihåg nu Emil att behandla de du tycker om med kärlek och de du inte gillar med vänskap, det kommer man långt med. Tro på kärleken men inse att inget, inte ens den, varar för evigt. Var inte rädd för döden ty det är att frukta det okända. Vi intelligenta människor fruktar inte det okända, men vi har däremot respekt för det. Och hälsa alla mina gamla vänner nu!

Din kära vän

Emil Öberg"

Det står en clown i mina kläder,
svär att allting är okej,
Han låtsas solig i alla väder,
och lever lycklig utan dig,
Han är den siste hem från krogen
och har som oftast druckit mest,
han är sin livslögn evigt trogen,
och tror att livet är en fest

Våren har lagt sin värmande arm över skånes axlar. Med sina kraftfulla händer smeker den våra kinder och skapar återigen liv, lust och glädje i växter, grödor, djur och människor. Växtkraften är enorm och efter bara några få soltimmar märks skillnad. Det ger hopp. Hopp om framtiden. Hopp om förändring. Hopp om frihet.

Jag minns än idag de tidiga vårdagarna under min barndoms glada tid. Jag minns havet av vitsippor vid vår brevlåda. Jag minns solens vårstrålar som gned sig mot mina kalla kinder och värmde mig ända in i själen. Jag minns när gullvivorna och liljekonvaljerna börjat blomma. Och jag minns att jag tyckte det var vackert.

Fåglarna sjunger utanför mitt fönster. Jag brukar kalla dem för naturens symfoniorkester; den vackraste av musik. Det må vara osammanhängande, ibland till och med rörigt, men det är naturens ljud, ett naturligt ljud. Det är på riktigt, utan noter, utan någon som säger åt dem att göra si och att göra så. Det är direkt från hjärtat och säg mig vänner; vad kan vara vackrare än det som kommer direkt ifrån hjärtat?