emilo

Min bokhylla är överfull, böckerna bokstavligt ramlar ur den, även fast jag har ett stort antal böcker nedpackade i lådor. Men man kan aldrig få för många, bildningen har inga gränser. Därför står dessa högst upp på min behovslista just nu:

"Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. En reportagebok där Björn gör upp med de 2,5 promille av landets befolkning som är s.k. adel. Recensionerna har varit lysande och intervjuerna med ett antal adelsmän ska vara fantastiska. Mina förväntningar är höga, Björn af Kleen är en ypperlig journalist som oftast levererar, välklädd är han alltid också!

"Mademoiselle - Coco Chanel/Summer 62" med foton av Douglas Kirkland och text av Karl Lagerfeld. Det är foton tagna av Kirkland 1962 som visar vem Coco Chanel var; personen bakom en av världens främsta modeikoner. Texterna ska vara otroliga, skrivna av den alltid så excentriske Karl Lagerfeld. 

"The Art of War" av Sun Tzu, en bok om ledarskap vid krig skriven av den kinesiske generalen som levde för 2500 år sedan. Den innehåller 13 kapitel om taktik vid krig och den tar upp ting som manipulation, manövrer och spionage. Boken sägs ha inspirerat Napoleon och den citeras ofta, bl.a. i filmen Wall Street och TV-serien The Sopranos.  

"Redeeming Features" av Nicholas Haslam vilket är nämnde Mr. Haslams biografi. Denna beskrivs dock bäst hos den fenomenala Marcus Dunberg.

Här kommer lite finfint från fotbollsgalan...

Jag intervjuar vinnaren av årets mål, Hammarbys egen Emil Johansson, nere i pressbunkern

  

Från vänster: Lars Åke Lagrell, Erik Hamrén med fru, Jag och Radio AFs Samhällsredaktör tillika medlem av Friläge-redaktionen; Paul Wallner

Fick en aftonbladetlänk skickad till mig igår som handlade om min gamla hemstad Eskilstuna och närmare bestämt stadsdelen Nyfors. Där har man tydligen den högsta arbetslösheten i Sverige, var femte invånare ungefär. Reportaget följde två tjejer som var just arbetslösa och jag slogs direkt av ett par saker.

Tjejerna var 26 och 22 år gamla. De hade inte haft ett jobb i hela sitt liv. 22 åringen hade hoppat av gymnasiet och har sedan dess gått arbetslös. 26 åringen hade i alla fall gått ur gymnasiet (hon gick på handelsprogrammet vilket i princip innebär att man bör plugga vidare) men har sedan dess gått arbetslös, 6-7 år med andra ord. 

Att få ett jobb är tyvärr ingen rättighet alla har. Det är en konkurrenssituation som uppstår i och med att man söker en ledig plats som troligtvis även andra söker. Den bäst lämpade väljs sedan ut och de andra ratas. Detta betyder också att den som aldrig arbetat, studerat eller har något extra som sticker ut får svårt att ta sig in på marknaden eftersom andra sökande ofta har bättre kvalifikationer. Men där har man i mina ögon också ett ansvar att ta.

Visst kan du drömma om ett visst jobb och du kanske ägnar ett-två år till att söka till just ett sådant jobb. Men man kan inte vänta hur länge som helst för det finns andra möjligheter, och det finns skyldigheter. Du kan studera på högskolor och universitet och genom det få bidrag och lån. Du kan engagera dig i ideella föreningar eller kanske starta en egen under tiden då du också söker jobb.

Det handlar i stort om att se alla möjligheter. Visst ska människor förverkliga sina drömmar men det finns också ett stort MEN. Alla kan inte bli läkare och alla kan inte bli skådespelare för att ta två korta exempel. Ibland måste man bita i det sura äpplet och ändra på sina planer, sätta sig i skolbänken och få innehåll CV:et. Det är bättre än att inte göra någonting alls.

Nu vet inte jag hur tjejerna har haft det. Däremot vet jag att ingen av dem än så länge har pluggat... efter 6-7 år som hopplöst arbetslös. Bara en sådan sak gör mig upprörd!

Jeremy Piven kan ha det bästa liv som går att ha. Han är en så kallad glidare i ordets rätta bemärkelse. En sån som lever så långt ifrån dig och mig det bara går att göra. För att inte tala om den superba rollen han gör som Ari Gold i världens bästa TV-serie, Entourage. Jag dagdrömmer rätt ofta och när jag gör det, drömmer jag om hans liv!

En av de absolut främsta konstellationerna på min musikhimmel är min hemstads stolthet nummer ett: Kent. I och med "Du och jag, Döden" öppnades ett nytt liv för mig, ett Kentliv. Det var någonstans där jag på allvar började bry mig om "ny" musik och det var någonstans där som jag verkligen började lyssna på den. 

Jag har ett minne, från i slutet av nian, då skivan nyligen kommit ut. Det var fredagkväll, jag hade köpt skivan samma dag, och jag hade stängt in mig i mitt lilla källarrum i ett regnigt och mörkt Borsökna. Lyset var släckt och endast jag och musiken existerade. Ur högtalarna strömmade "Du är ånga" och sakta började jag gråta utan att jag riktigt visste varför. Perfektionen slog till och skakade om mig med en sådan kraft. Tonerna, rösten och texten träffade mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Sen den stunden, sen den låten, har jag älskat Kent. Sen den stunden har jag lyssnat på allt de har släppt, både tidigare och senare verken. Och nu, igår för att precisera sig, har dem släppt nytt, Röd.

Jag har lyssnat igenom Röd i två dagar nu. Om och om igen har den gått på repeat. 11 låtar. 11 mästervärk. Jag kan inte ens säga vilken av dem jag gillar mest. De alla har sina små perfektioner och skrapsår som gör dem så fantastiskt mycket Kent det bara går att vara. Det är elektroniskt, en klar vidareutveckling av det man satte igång på den senaste plattan; "Tillbaka till Samtiden". Men denna känns bättre, bredare och smutsigare. Det är Kent och det är svensk musik när den är som absolut allra jävla bäst!

Jocke Berg för ett par år sedan i en Dior Homme Napoleon jacket från deras SS/06 kollektion. Under den sommaren var en sån jacka min absolut högsta önskan...